Pannben de luxe eller bara en pappskalle?

Klockan var 07.30 när jag klev ut på isen.
Det är egentligen för sent, minst en halvtimme för sent. Det ljusnar tidigare för var dag som går nu.
Sjön för dagen är en sjö som vi lagt en hel del ispass på genom åren och dagens plats är en gammal "hot spot" som ibland har levererat både bättre gäddor och fina gösar.

Hade det inte varit för de färgglada spöna och vipporna hade allt varit svartvitt.
Grå dimma, grå is, snö i luften och en sur vind som letade sig in under vartenda klädesplagg.

Egentligen skulle brorsan ha varit med i dag men han har en rygg som vill allt annat än samarbeta för tillfället. Surt....Lika surt som det deprimerande vädret.

Min spörad som var placerad pelagiskt över djupare vatten var helt stilla.
Inga napp, inga nervösa mörtar, ingenting.

I brist på bättre fick det bli lite abborrfiske.
Men borrarna var också tröga. Lyckades lura ett fåtal som antagligen bara råkade gäspa i närheten av kroken.
Då nappade mörtarna bättre. Så bra att mörthinken var mer välfylld när jag åkte hem än vad den var på väg ut.

Cirka två timmar gick utan tillstymmelse på aktivitet bland ismetespöna.
Det är nu man börjar fundera. Vad ska man ändra på? Djup, storlek på mörtarna eller rent av göra en förflyttning? Kanske satsa på viken där borta med de fina vassen, fiska lite grundare?

När en fiskare uppvisar ett stort tålamod brukar det kallas att han har mycket pannben.
Men i själva verket kanske det bara är ett tecken på lathet? Som i mitt fall flytta alla sex spöna och behöva borra nya hål. Eller man kanske rent av är en pappskalle som inte bryter när det ändå inte nappar, som inte åker hem till värmen istället för att frysa ute på isen?

Idag var det pannbenet som gick segrande ur striden.
Jag tror på mitt pelagiska fiske. Jag tror på platsen och jag vet av tidigare erfarenheter att det är just dessa tröga dagar, när inte ens sniporna behagar nappa, som de få huggen man får ofta är från större fiskar.

Det var nästan så jag kände hur pannbenet växte när en vippa, en timme senare, signalerade hugg.
Så typiskt. Spöt längst ut, placerat över 18 meters djup och med mörten ca 1,5 meter under isen. En diskret FC-tafs, två trekrokar i strl. 6 och en liten mört, dessutom i ett täckt hål.
Såna här dagar är de större fiskarna ytterst försiktiga.

Det här med fotandet är inte helt lätt alla gånger.
Speciellt inte med bråkande modeller.....

Men till slut lyckades det bli en poseringsbild.
Roligare bilder än så här blir det inte när man är ensam på isen.

Sedan följde en halvtimme med spottade mörtar, stulna mörtar och nån liten snipa landad innan allt blev precis lika stilla igen.
Ytterligare två timmar passerade innan nästa napp.
Den här gången ett hårt hugg på mitt innersta spö. Där är djupet 10 meter och mörten fiskade på 5. Stor mört, wiretafs pyntad med fullt av pärlor och två blaffiga trekrokar i storlek 2. Man blir aldrig klok på det här med fiske...
I mothugget svarade en bra fisk emot och det blev en riktigt rolig kamp.

Ett huvud av klart godkänt mått dök upp i hålet och den här vinterns hittills största gädda kunde landas.
Den var i väldigt god form men tyvärr lite för kort i rocken. De 102 centimetrarna tyngde ned vågen till prick 8 kg.

Det här blev den sista fisken innan jag och mitt pannben styrde kosan hemåt mot den hägrande braskaminen.

Ha dä gött!

Tjipp//Micke