I natt damp det ner ytterligare ca 25 cm snö och lappmöglet fortsätter att dala ner.
Det här var verkligen inte vad våra stackars isar behövde!
Med ännu mer isolerande snö ovanpå sig blir det väldigt svårt att bygga på tjockleken. Jag är faktiskt rädd att den här is-säsongen aldrig kommer att komma igång riktigt!
Det har även blåst ganska bra och på vissa ställen har det drivit ihop i stora högar.
Jaja, bara att greppa snöskyffeln och få fart på latmasken! Får vara nöjd att det är kall pudersnö, annars hade det nog blivit blodsmak i munnen....
Nu är det bra med en Subaru!
Bara skotta en smal gång fram till förardörren, starta motorn och ta sats. Mer behövs inte!
Resten blåser väl av.....eller?
Men eftersom de andra bilarna är kassa tvåhjulsdrivna saker måste man skotta av hela infarten.
Funderar skarpt på att skaffa mig en snöslunga. Eller kanske en Subaru till tanten oxå.....
Vad är det annars som händer?
Knepig fråga, men berättigad.
Ni som troget följer bloggen ser att antalet inlägg stadigt minskat de senaste åren. Och 2013 var ett bottenrekord med bara hälften så många inlägg som 2012. Det finns flera orsaker till detta. Men en stor orsak är att både jag och brorsan hårdsatsat på det pelagiska prickskyttet efter gös. En väldigt spännande och beroendeframkallande metod. Nackdelen är att det i mångt och mycket är ett "ensamfiske". Det blir många och långa timmar, sittandes ensam i båten och blicken fastnaglad på ekolodet. Och fiskar man ensam blir både fotandet och övriga "upplevelser" lidande.
Vi har heller inte varit med på några tävlingar (förutom på Värmeln), t.ex. på Vänern de senaste åren och 2013 var även ett år då vi inte besökte så många olika sjöar. Något som jag saknat en del. Det är både lärorikt och väldigt spännande att testa nya vatten och fiska med andra.
Men det finns självklart en förklaring till det här oxå. Och i det här fallet är det helt och hållet mitt fel....
Jag har sedan mitten nittiotalet dragits med ett syndrom som kallas "Restless Legs". I korthet innebär det att mina ben är ute och "springer" på nätterna, blandat med myrkrypningar och kramper. Det är hjärnan som ligger och skickar ut fel signaler helt enkelt. Resultatet blir givetvis dålig sömn och detta tär på både kropp och hjärna.
Det är fruktansvärt jobbigt att vakna morgon efter morgon, utan att vara utvilad och benen helt stumma. Det känns ungefär som att gå på två stubbar med konstant träningsvärk.
Tack vare detta har hjärnan blivit alltmer utmattad och "vilsen" under åren och börjat skicka ut även andra smärtsignaler. Vilket givit problem med nackvärk, axelvärk, huvudvärk, ömma armbågar och ryggvärk m.m. Men jag har blundat för detta och kört på ändå. Eftersom jag vetat om att det bara är hjärnan som spökar och att värken egentligen inte är "sann" har det ju inte varit något farligt. Så har jag iaf resonerat.
Men vintern 2011/2012 började det hända lite andra saker.
Nu började både kroppen och hjärnan säga ifrån ordentligt. Plötsligt tålde jag stress och andra utmanande situationer betydligt sämre. Jag började kallsvettas och se suddigt. Tappade balansen och sluddrade när jag pratade. Tappade känseln i händerna, värken blev svårare än någonsin. Och det värsta av allt: Jag blev ständigt sjösjuk!
En inbiten sportfiskare som blir sjösjuk så fort det bara krusar lite på ytan, det finns ju inte!
Därav blev det slut på Väner-fisket. Och även mycket annat fiske, bl.a. på sjöar längre bort.
Jag har svårt att planera något längre fram eftersom det varierar hur kroppen är "för dagen". Jag har under alla dessa år vägrat att sjukskriva mig. Trott att det ska gå att bota ändå.
2013 blev ett utredningarnas år.
Det började med företagshälsovården, sen smärtkliniken i Karlstad, sen vårdcentralen här i Arvika och nu går jag på en kurs genom Landstinget. En kurs som ska lära mig att leva med sjukdomen....
Den går alltså inte att bota....bara lindra.
Men att lindra besvären räcker långt! Mina problem med t.ex. sjösjukan är inte alls så farliga idag. Och ben-kramperna har minskat. Jag har "tvingats" att sjukskriva mig sen några månader tillbaka, först på 50% men nu på heltid (under kurstiden) och även det hjälper om jag ska vara ärlig.
Vad kan man lära sig av det här då?
Jo....var inte så förbannat envis! Sök hjälp innan saker förvärras och lyssna på råden du får. Många gånger kanske man lider i onödan?
Det blev en lång utsvävning i personligt "gnällande" det här. Men det är samtidigt svaret på vår frånvaro från tävlingar och liknande samt det minskade antalet inlägg. Att driva en blogg och skriva om sitt fiske är faktiskt ett större jobb än vad många kanske tror. Det kräver lite engagemang och vissa stunder har man helt enkelt inte energin till det. Ber om ursäkt och hoppas på bättring här.
Men även om fisket går på sparlåga, liksom kroppen, saknas det ju inte sysselsättning!
Min gamla Crescent är ett perfekt terapi-arbete!
Jaha, tänker ni....Några dåligt ihopsnickrade plyfaskivor. Vad är det för kul med det?
Nja. För att använda ett gammalt uttryck: Det är insidan som räknas....
Det är allt ni får se den här gången! Med lite tur kanske båten hinner bli klar i vinter och då visar jag hela bygget.
Tjipp//Micke
