Vad har ismetevippor och knu....sängkammarlekar för liknelse?
Jo det ska va fjong i grejorna!
Tänkte visa några av alla de olika lösningar vi testat på ismetevippor under de två säsonger vi gått in hårt för denna trevliga fiskemetod.
Just vipporna blir det alltid disskusioner om och jag har fått se många trevliga lösningar.
Även några mindre lyckade och om jag ska vara ärlig är en hel del av dom mina egna!
Först har vi själva indikatorn. Den som visar hur vippan rör sig.
På köpevipporna är detta en plastbit som syns bra från sidan men eftersom den bara är 8 mm bred syns den dåligt från andra håll. Den fångar även mycket vind och rör sig ibland väldigt mycket vid blåst.
Pingisbollar är bättre. De är lättare, syns lika bra från alla håll och vinden har svårare att få tag i dom. Bilden visar pingisbollar i den vanligaste storleken.
Styrolitbollar funkar oxå bra. Det finns även riktigt stora varianter av dom. Men de större storlekarna kan bli lite för tunga för långa vippor och begränsar "fjongen", när vippan slår upp.
Så själv föredrar jag pingisbollar.
Bilden nedan lyckades jag få in upp och ner. Ett tips: Vänd på skärmen!
Sen har vi själva "linutlösaranordningen" (vilket ord). Detta är oxå den känsligaste delen när det kommer till ismete, speciellt efter gös.
Nederst i bild syns en köpevippa. Här kläms linan fast mellan stålbandet och plastrullen. Problemet här är att det är svårt att justera rätt motstånd, att linan gärna fryser fast mot stålet och att linan slits eftersom den ligger direkt mot stålbandet.
Mellersta bilden visar den enklaste lösningen av dem alla. Stålbandet har böjts upp litegrann och klätts med krympslang. Man tvinnar sedan linan mellan fingrarna tills en ögla uppstår och hänger helt enkelt denna över den uppböjda biten.
Nackdelen med denna är att det kan bli ganska många blindfällningar. Men om gösen är ytterst försiktig ger denna riggning inget motstånd alls.
Översta bilden visar faktiskt två olika sätt att aptera linan på.
Längst ut på vippan finns en klämanordning. Det är två bitar av stålbandet som klippts av, klätts med krympslang och slutligen monterats ihop med en tredje bit krympslang över stålet.
Man för helt enkelt in linan mellan banden som nyper åt den. Genom att variera hur långt in linan fästs justerar man samtidigt motståndet.
Den här riggningen funkar bäst vid gäddfiske eller när man använder större betesfisk/mer bly.
Tvärsöver pingisbollen sitter det även ett tunt resåband fastknutet så att det blir ett kryss.
Här gör man en ögla på linan och för in under ett av resårbanden eller båda om stor mört används. Ju närmare krysset man lägger linan ju mer motstånd blir det.
Den här riggningen fungerar bra till gösfiske. Nackdelen är att det är lite "pilligt" och att resårbandet behövs bytas ut med jämna mellanrum då det tappar spänsten.
Vet en del framgångsrika ismetare som använder en typ av silikonlina här istället och den är nog att föredra. Tyvärr vet jag inte vart man kan få tag på den.
Här är några olika lösningar som gått i papperskorgen!
Hårnål var ett tips jag läst nånstans men nej.
Krokodilklämman funkade bättre men inte tillräckligt bra.
Har även testat Scotty-utlösare men de höll i alldeles för hårt.
Men man måste ju prova!
I början använde jag batteriklämmor som både vipphållare och spöhållare. Funkar bra men det fanns några nackdelar: Först och främst vid napp. En försiktig gös som tagit och står och håller betet i munnen. Du tar spöt, ska lossa klämman som ibland frusit fast och spöt rycker till.
Gösen spottar och det gör även du!
I vintras när det var så mycket snö blev det oxå problem med klämmorna. De är för korta så det blev svårt att se vipporna över snökanterna runt hålen. Att förlänga stålbanden är heller ingen bra lösning för risken är att de blir för mjuka.
Så jag sågade helt enkelt till träläkt som vippan monterades på istället. Nu blev det bättre höjd på grejerna.
Läkten trycktes ner i snön/issörjan och allt var frid och fröjd....tills i våras.
När det började bli varmt i luften orkade inte sörjan från borrhålet hålla läkten utan den välte. Speciellt om det blåste.
Tillbaka till uppfinnarhörnan!
Fötter tillverkades av ännu en läktbit och en bit tunnare läkt.
Nu stod vippan kvar på isen.
Ett hål borrades i läkten som står upp och denna träs på en spik som sitter i den undre läkten.
Spöt ligger löst högst upp på läkten och kommer ifrån snön litegrann. Vid napp är det bara att lyfta spöt direkt och börja drilla storfisken!
Själva "foten" sitter ihop med en lagom hårt dragen skruv så man kan fälla ihop den vid transport. Utrymmet i pulkan är en bristvara :)
Nackdelen med den här anordningen är att trä suger vatten och fryser fast. Egentligen skulle man kanske lackat eller byggt i plast eller liknande men ska jag vara ärlig håller jag faktiskt på att testa en annan lösning.
Återkommer om det.
När det kommer till själva stålet är väl rensband det vanligaste.
Längden på dessa band beror lite på hur man fiskar. Tungt blyat bottenmete, pelagiskt lätt blyat, små eller stora betesfiskar.....man måste prova sig fram helt enkelt.
Mina band håller en längd av ca 45 cm över läkten. Lägg alltså till den längd som går åt till att fästa bandet.
Jag vill inte ha för mycket böj på mina vippor. Mörten ska kunna röra sig både uppåt och nedåt utan alltför mycket motstånd.
Ett problem som ibland kan uppstå när man kör lätt blyat eller utan bly är att vippan inte böjer sig alls. Eller att vinden slår över vippan åt fel håll.
Sätt några päronsänken i olika vikter på krokodilklämmor och ta med ut på isen.
Då kan man enkelt justera vippans böj genom att sätta klämman med blyet på stålet.
Funkar faktiskt riktigt bra :)
Det var allt för den här gången.
Om nån av er sitter på andra, bättre lösningar och vill dela med er. Skicka gärna ett mail så lägger jag ut det på bloggen.
Tjipp//Micke
Mitt på dagen blev det ett uppehåll i nappandet och vi passade på att få i oss några korvar med bröd. En värmande brasa är aldrig fel:)
Men en fin fisk fick vi!
